Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag vänjer mig. Varje gång jag upprepar det för mig själv i huvudet så är det som att jag inser det för första gången, det kommer som en chock. När vänjer man sig vid tanken på att det faktiskt är slut?

Inatt drömde jag att han inte längre var kär i mig. Att han var tvär och hård och ignorerade mig när jag försökte prata med honom, att han inte ville ta i mig. Och när jag vaknade blev jag först så himla lättad och tänkte: åh va skönt, det var bara en dröm! Men sen hinner verkligheten ikapp en och med ens blir man alldeles kall och vill bara skrika rakt ut av ångest.

Nu har det snart gått tre veckor och fortfarande känns det så surrealistiskt alltihop. Det finns så himla mycket som tidigare varit en självklarhet i min vardag som jag nu måste försöka rensa bort och låtsas som att det aldrig funnits. Idag jobbade jag t.ex. för första gången sen det tog slut, och under hela dagen ville jag bara ta upp mobilen och messa honom, beklaga mig över jobbiga dagisbarn, fråga hur han hade det Värmdö, om vi kunde ringas efter lunch osv. Så som det alltid varit. Och när jag åkte hem så kändes det verkligen som att han skulle stå där nere vid spärrarna i Slussen och vänta på mig, med hörlurarna på, ena handen nerkörd i fickan och den andra fingrandes på mobilen. Och jag skulle gå fram till honom och se honom le sitt sanslöst gulliga leende och han skulle krama mig hårt och säga "haaaj bebi!" och pussa mig i håret och på munnen. Och sen skulle vi handla nått onyttigt på pressbyrån och ta bussen hem tillsammans och ligga ingosade i varandra hela kvällen. 

Eller som nu, när jag gick in på fb och såg att jag fått en inbjudan till nån hemmafest. Och det första jag tänkte var att jag måste bjuda Jack och hans kompisar också! I nån millisekund så känns det som världens naturligaste och mest självklara grej, men sen inser jag att det inte går. Jag vill jag vill jag vill men det går inte. Totalt vidrig känsla.

Eller som i lördags, då var jag på en annan hemmafest och jag försökte verkligen ha kul, men det gick liksom inte för det enda jag ville var att ha honom där så att jag kunde sitta i hans knä och hångla upp honom i tid och otid och sova på hans axel på tåget hem. 

Fan vad jag hatar det här. Jag är verkligen inte skapt för att vara singel. Jag saknar den där tryggheten att alltid kunna ha någon nära, saknar det så sanslöst jävla mycket att jag nästan inte står ut.