Något sånt här kanske är oundvikligt. Man kanske inte kan gå igenom livet utan att få sitt hjärta krossat minst en gång. Nu när jag tänker på det kan jag faktiskt inte komma på någon äldre människa jag känner som inte varit med om detta... Det låter ju rätt absurt när man säger det rakt ut: "Ja, jag träffade den rätte när jag var 18 bast och sen levde vi lyckliga i alla våra dagar". Sånt händer kanske bara inte.

Försöker intala mig själv att jag blir starkare av det här i längden. Att jag kommer växa som person och bli mer medveten om mina fel och brister, om misstagen jag gör. Jag var nog väldigt naiv genom hela vårt förhållande. Trodde att om jag bara älskade honom tillräckligt mycket skulle allt lösa sig, men så fungerar det ju inte. 

Jag hoppas och ber att jag någon dag kommer kunna känna att jag inte längre vill att det ska bli vi, inte överhuvudtaget. Att om han någon gång skulle ångra sig (inte så troligt, men ändå) så kommer jag kunna se honom i ögonen och ärligt säga att jag faktiskt inte har någon lust. Att jag inte tänker gå och leva med rädslan för att han ska svika mig en gång till. Just nu är jag alldeles för svag för att kunna säga så och mena det, antagligen skulle jag kasta mig rakt i hans armar om jag fick chansen. Men tids nog. Tids nog måste jag kunna säga att jag har det bättre utan honom, och veta att det faktiskt är sant.