Kom hem till huset i Saltis för någon kvart sen och precis allting påminner om honom. Allt. På min studentskylt hänger fortfarande den lilla nallen och det pastellrosa kortet som jag fick av honom på studentdagen. I mitt badrumsskåp står hans tandborste kvar. Hans svarta AA-munkjacka ligger nånstans i min garderob. Hans doft sitter fortfarande kvar i mina sängkläder. Datorn minns hans användarnamn på mejlen och på facebook. Var inne på Spotify nyss och såg att spellistan som är tillägnad oss ("Gullnos och Nusse") finns kvar. I fickan på dunjackan ligger det lilla nyckelrings-hjärtat med ordet "kärlek" som han köpte till mig inne på Ica. I min plånbok ligger alla hjärtans dag-kortet som jag ritade men som jag glömde bort att ge till honom. Klarar inte ens av att slänga det. Överallt finns han.

Jag tänker på hur vi brukade ligga tätt ihopslingrade i sängen och säga att "om jorden går under här och nu, så gör det ingenting. För då får jag i alla fall dö tillsammans med dig". Hur han brukade borra in ansiktet i min halsgrop och säga att han alltid ville ligga kvar så, aldrig behöva resa sig upp. Varför kan det inte få vara så nu. Jag förstår det inte.