Igår blev min absolut värsta mardröm verklighet. Det som jag varit så jävla rädd för men som jag samtidigt innerst inne aldrig trodde skulle hända, har hänt. Jag vet inte ens vems fel det är, om det är jag som har sabbat alltihop genom att låta ångesten och depressionen styra, eller om det är han som har gett upp för tidigt, eller om det helt enkelt var livet som kom emellan. Men det har hänt. Igår, den 1:a mars år 2013, nångång runt kl halv tre på eftermiddagen, gjorde han slut med mig. Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Varenda cell i min kropp brinner. Maten jag äter smakar ingenting och den åker genast upp igen. Jag vågar inte sova, för jag är så rädd att jag ska drömma mardrömmar om att han lämnar mig, och när jag sen vaknar tror jag först att allt är bra igen, för att sekunden efter inse att det är nu den riktiga mardrömmen börjar. Jag har fortfarande inte kunnat gråta ordentligt. Ibland kommer tårarna när jag pratar med mamma om vad som har hänt, men dom tar snabbt slut. Jag bävar inför den stund när den här förlamnings-fasen är över och jag kommer in skrika-gråta-dunka huvudet mot väggen-fasen. För om det gör ont nu, så ont att varje vaken sekund och varje andetag är en ren plåga, så är det ingenting emot hur ont det kommer att göra sen. 

Jag förstår inte hur jag bara ska kunna lämna allt bakom mig. Allting vi delade, allt vi brukade göra tillsammans, allt vi hade planerat. Han var ju hela mitt liv och jag trodde jag var detsamma för honom. Han lovade att aldrig lämna mig, och så gjorde han det i alla fall. Jag förstår inte hur jag ska kunna komma tillrätta i den här nya verkligheten, en verklighet där vi två inte är tillsammans. När jag vaknade imorse efter någon timmes sömn så kunde min hjärna omöjligt ta in att det här faktiskt är den första dagen sen vi blev tillsammans då han inte kommer kunna vara en del av mig och mitt liv. Det här är första dagen som jag inte kan ringa eller messa honom, första dagen då vi inte har någonting planerat tillsammans, första dagen som jag inte kan se fram emot att träffa honom. Och hur många gånger jag än upprepar det i huvudet: det är slut, det finns inte längre något vi, vi kommer aldrig mer träffas, så kan jag inte acceptera det. Jag kan inte acceptera att det är över, jag vägrar. För det skulle ju alltid vara vi. Vi skulle ju bo hemma hos honom i 10 dagar i sommar medan hans familj är i Frankrike. Vi skulle åka till Kroatien med tre gemensamma kompisar och ha den bästa och grymmaste resan någonsin. Vi skulle ju flytta ihop, han och jag. Skaffa en liten mops som skulle heta Moppe. Ha en massa små fina burkar med olika te-sorter för olika tillfällen. Vi skulle somna och vakna bredvid varandra varje kväll och morgon, vi skulle gifta oss och skaffa familj tillsammans. Vi hade diskuterat vad våra barn skulle heta. Vi skulle bli gamla tillsammans och vara världens sötaste par som håller handen och pussas offentligt. Vi skulle sitta på verandan varje dag och ha kafferep med våra kompisar och dricka sprit och röka på, för när man ändå är så pass gammal spelar det ju ingen roll. Vi skulle dö tillsammans. Och vi skulle fortsätta vara tillsammans efter döden.

Men nu blir det inte så. 

Allt det där måste jag radera, eliminera ur tankarna som om de aldrig funnits. Jag måste börja ett liv där han inte är en del av min tillvaro. Men jag vill ju inte det. Jag vill inte leva ett liv där jag inte får sova sked bredvid honom på nätterna och känna hans varma kropp mot min, där jag inte längre blir kallad för kärleksfulla smeknamn som "gullnos", "bebi", "älskipälski" och "boo". Där jag inte kan ringa eller messa honom för att berätta om någonting roligt som har hänt, eller prata ut när jag känner mig ledsen och nere. Där jag inte kan ligga huller om buller med honom i sängen och brottas, kittlas, kramas och pussas om vartannat. Aldrig mer fika på String, aldrig mer kolla på skräckfilmer i hans källare, aldrig mer festa och fuldansa tillsammans, aldrig mer ringa på hemma hos honom och se hans ansikte lysa upp när han öppnar dörren och ser mig. Aldrig mer gå till och från Farsta Centrum hand i hand, aldrig mer skratta åt våra säriga skämt tills vi ligger dubbelvikta, aldrig mer vara överens om att vi måste vara det absolut töntigaste och käraste paret i hela universum. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna släppa det. Eller hur någon annan någonsin ska kunna få mig att känna likadant igen. Hur jag ska kunna bli lycklig med annan människa. Jag förstår det inte. 

Något av det allra värsta just nu är att jag känner mig så totalt maktlös. För hur mycket jag än vill så får jag inte höra av mig till honom. Inte ringa, inte messa, inte skriva på facebook, inte skicka ett brev på posten, ingenting. För jag vet ju att det inte löser nånting, att det bara kommer göra saken värre. Jag måste bara finna mig i att det är så här situationen ser ut. Men det går ju liksom inte.

Gång på gång, som för att plåga mig själv ytterligare, tänker jag på hur det kändes när han sa dom där orden. "Som läget ser ut just nu, så är det slut". Hur varenda droppe blod i kroppen frös till is, hur luften försvann ur lungorna, hur allting runt omkring oss löstes upp och blev till ett grått töcken. Hur jag satte mig ner på marken och viskade "det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte". Hur jag bad till Gud att alltsammans bara var en vidrig mardröm som jag snart skulle vakna upp ur. Hur jag med darrande röst frågade om det här var slutgiltigt, om det inte fanns någon liten chans att vi skulle kunna försöka igen, om inte nu så kanske om ett halvår, eller ännu längre. Jag kan vänta. Jag kan vänta hur länge som helst, för han är den enda jag vill vara med, det finns ingen annan. Och han tittade på mig och sa att för min egen skull så måste det här vara slutgiltigt, så att jag ska kunna gå vidare. Jag trodde att jag skulle dö där och då. Jag kved och sa att jag måste få krama honom en sista gång. Så vi stod och höll om varandra länge, grät och hulkade och snorade både två mot varandras axlar, och jag snyftade fram allt det där som jag tänkte på, allt vi hade planerat tillsammans som aldrig skulle bli av nu. Allting som vi hade delat som vi nu skulle tvingas släppa. Och jag trodde att jag skulle dö. Jag skälvde och darrade och viskade "jag kommer aldrig kunna älska någon så mycket som jag älskar dig". Och han viskade tillbaka "det kommer inte jag heller göra". Jag släppte taget i några sekunder, lutade huvudet bakåt bara för att titta på honom, och värjde mig för det outhärdliga: att här kanske skulle vara sista gången som jag fick se honom. Sen kramade han mig igen, så hårt att det kändes som att revbenen skulle krossas och jag ville aldrig släppa. Men sen släppte han mig, tryckte en kyss mot min tinning och gick. Och jag stod kvar och såg honom försvinna.  

Det känns så surrealistiskt att vi för bara två veckor sedan satt på Jolo och åt middag och såg kärleksfullt på varandra. Att vi så sent som nu i veckan skrattade tillsammans i telefon och messade hjärtan till varandra. I tisdags peppade vi inför Kroatien och han skrev att det gick bra med gymträningen och att jag i sommar skulle kunna vara stolt flickvän till nya strandhunken. Han skrev "Älskar dig schtompiii!!!! <3<3<3<3<3" Och han menade det säkert. Jag är säker på att han menade när han skrev det, och ändå tog det slut tre dagar senare. På tisdagskvällen åt jag middag tillsammans med mamma och Gunilla och dom pratade om hur glada dom var för min skull över att jag träffat honom, att vi var som gjorda för varandra. Och jag pratade om hur jag skulle göra allt för att ta mig igenom den här svackan som jag hamnat i nu, så att han och jag skulle kunna få ett sundare förhållande där jag inte är lika beroende och inte kväver honom. 

Jag älskar honom så oändligt mycket. Och jag förstår inte varför det måste ta slut om han nu fortfarande känner samma sak för mig. Varför kan det inte finnas en chans, att när vi väl har tagit oss ur den här värsta krisen, så kan vi fortsätta kämpa tillsammans? Jag är så obeskrivligt ledsen över alla de gånger jag har sårat honom. Över att jag inte har kunnat vara den flickvännen jag ville vara, någon som får honom att må bra. Det enda jag vill är att laga det som har gått sönder, göra allting bra igen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det här inte är det han vill egentligen. Att det här är något som han gör behöver göra just nu så att han får tid till att läka och vara med sin familj, men att han någonstans också önskar att vi ska kunna träffas igen nångång i framtiden och försöka på nytt. Men sånt kan jag förstås inte sitta och spekulera i hela tiden, då blir jag galen för eller senare. Jag får inte hoppas på någonting alls. Och ändå gör jag det.