Man kan vakna på morgonen och tänka att idag ska bli en bra dag. Man kan äta frukost framför Project Runway och ta en lång dusch och känna att det här går ju prima. Man kan lyssna på sin favoritmusik utan att börja gråta och man kan gå till tunnelbanan i strålande sol och ta av sig jackan och tänka att nu blir det nog vår, fan va najs. Man kan gå in på H&M och köpa eyeliner och nagellack som en normal människa och man har fortfarande inte saknat honom, fortfarande inte gråtit. Och man kan sitta på bussen hela vägen hem utan att tänka svarta tankar och istället vara ganska stolt över sig själv, över att man är så stark. Och man kan bjuda hem en kompis och sitta i soffan tillsammans och dricka te och prata om tv-serier och spårade fester och känna att man inte behöver honom, att man klarar sig bra ändå. 
Men så är klockan plötsligt tio över sex och kompisen säger "oj shit jag måste vara hemma om en halvtimme", och man kramas hejdå och ytterdörren slår igen och solen sjunker snabbt utanför. Och sen, innan man ens vet vad som händer, ligger man i fosterställning bland soffkuddarna och pulsen dunkar i öronen och tystnaden är outhärdlig. Och innan det brister så inser man att det inte är någon idé, att man bara lurar sig själv, att det inte spelar någon roll hur starkt solen lyser på dagen eller hur många kompisar man bjuder hem, allt är år helvete ändå. Man kan intala sig att man inte behöver honom, att man kan må bra utan hans kramar och kyssar och breda leende, men för eller senare inser man hur jävla fel det är. Och sen gör det lika ont som det gjorde den där fredagen för en vecka sen, när han mötte min blick och sa att det var slut.