Någon gång måste det sluta göra ont. Jag måste få vakna en vacker dag och tänka att livet är ju för himla fint ändå. Men just nu är livet ett jävla helvete som svider, värker och bränner precis hela tiden, överallt. Har kommit in i gråtfasen och tårarna rinner okontrollerat vart jag än befinner mig. På tunnelbanan, i kassakön på Ica, framför datorn, vid busshållplatsen och i sängen.

MEN. Jag försöker tänka såhär: om någon vecka eller två så kommer jag kunna tänka tillbaka på den här hemska dagen och tänka att "riktigt sådär dåligt mår jag iaf inte nu." Kommer fortfarande må förjävligt, garanterat, men inte såhär. För varje dag som går blir det liiiite, lite bättre. Men först är skillnaderna så små att man inte märker dom, det måste få passera lite tid först. 

Och någon dag, kanske om ett år, kanske om tio år, så kommer jag nästan helt säkert att kunna minnas vårt förhållande som någonting väldigt fint. Det gör jag visserligen nu också, men då gör det mest bara ont. Men i framtiden kommer jag, istället för att få tusen knivhugg i bröstkorgen, känna värme och glädje över att det faktiskt hände. Att jag fick älska någon så intensivt och bli lika älskad tillbaka. Att vi fick så många underbara stunder tillsammans. Och framförallt över att mitt första seriösa förhållande var med någon som behandlade mig med respekt och som gav mig så himla mycket kärlek och fina minnen. Han var ju verkligen världens bästa. Och det är därför som det gör så fruktansvärt ont just nu, jag har förlorat så mycket, men senare i livet kommer jag se saken på ett annat sätt. Som i det där citatet:  "Don't cry because it's over, smile because it happened." Svårt att leva efter idag, men som sagt, det kommer! 

Har iaf upptäckt en bra grej idag. Nämligen att jag, hittills, har klarat av det här bättre än vad jag först trodde att jag skulle göra. När han gjorde slut med mig var jag först helt säker på att jag skulle dö. Bara falla ihop i liten hög på asfalten och bli kvar där, aldrig mer resa mig upp. Men så blev det inte. Jag lyckades ta mig hem till lägenheten, hur vet jag inte. Och när jag väl låg där i fosterställning på sängen så trodde jag att jag skulle behöva ligga så i minst en månad. Men redan tre dagar senare byggde jag istället en koja av filtar i mitt källarrum tillsammans med tre fina kompisar. Skrattade en massa till och med. 
Nu berodde väl detta mest på att jag gick runt med så himla stora förhoppningar om att han skulle ta mig tillbaka och att allt skulle lösa sig, så då kändes ju vardagen ganska mycket lättare. Men även nu, när jag vet att det faktiskt är slut och att det aldrig mer blir han och jag, så kan jag ärligt säga att jag inte mår fullt så dåligt som jag räknat med. Klarade av att jobba i måndags och var på fest i helgen och dessutom börjar min aptit komma tillbaka. Nu ska jag bara försöka ta mig igenom den här jobbiga perioden av ständig gråt som aldrig verkar vilja ta slut. Men det gör den. Förr eller senare känns det bättre, det är bara vägen dit som är svår.