Kanske är det så att jag aldrig kommer kunna komma över honom helt förrän jag träffar någon annan. Någon annan som får mitt hjärta att slå dubbla slag och som gör mig lika sprudlande lycklig och får mig att känna mig som världens vackraste. Någon som jag kan älska precis lika mycket fast på ett annat sätt.  Det måste väl vara så.

Är bara så jävla rädd för ensamheten. Att inte ha någon som kan kyssa mig över hela ansiktet och som håller om mig tills jag somnar. Ingen att sitta i knät på när man är full och ingen som gömmer ansiktet i mitt hår och andas in min doft. Vill inte vara utan det. 

Jag får väl försöka tänka att om jag kunde existera och vara lycklig innan jag träffade honom, så måste jag kunna göra det nu också när det är slut. Alternativet är att vara ledsen resten av livet och det tänker jag fan inte vara. Han ska inte få förstöra allt.