Tänker på allt som aldrig kommer bli av. I sommar skulle jag ha bott hemma hos honom i nästan två veckor och vi skulle ha haft huset helt för oss själva. Vänt på dygnet och varit vakna hela nätterna, hållit  om varandra i sängen och tänkt att såhär borde livet alltid vara. Haft grillkvällar med Sebbe ute på verandan och druckit oss fulla alldeles för ofta, rökt lite gräs då och då. Jag skulle ha gått runt i hans t-shirts hela dagarna och vi skulle göra amerikanska pannkakor till frukost jämt och kollat på tonvis med filmer i källaren och tv-soffan. Och han skulle pussa mig på näsan kinderna ögonlocken och säga att jag var världens finaste, hans Gullnos. 
Och sen skulle han åka på tågluff i tre veckor men det var ju lugnt ändå, för när han väl kom hem skulle det vara dags för Kroatienresan med Johanna, Sebbe och Flurry. Och vi skulle ha bott i världens finaste lägenhet alldeles vid havet och promenerat genom Gamla stan varje dag och druckit öl på uteserveringar och tagit oräkneliga turistbilder och haft helt oförglömliga partynätter på Dubrovniks nattklubbar. Det skulle bli så in i helvetes sinnessjukt jävla roligt.

Jag vet att jag får vara ledsen. Det funkar inte att bara försöka tänka bort det och låtsas som att dom där planerna aldrig existerade. Klart att man blir ledsen när något som man har sett fram emot så otroligt mycket aldrig blir av, det är inget konstigt.

Men jag vet också att jag på något sätt måste försöka göra den här sommaren till någonting bra i alla fall. Utan Jack och utan Kroatien. Och att om han kunde släppa och ge upp allting, ja, då var det kanske inte så mycket värt för hans del. Han var kanske inte den jag trodde att han var. Kanske är det så.