I två veckor gick jag och var i princip helt övertygad om att det inte alls var slut. Att han en dag skulle ringa och säga "fan förlåt, jag vet inte vad jag höll på med förut, kan vi snälla försöka igen?" Och jag skulle ta tillbaka honom på en sekund och säga "jamen det är väl klart, vad tror du? Det ska ju alltid vara vi, så har det varit hela tiden." Och sen skulle våran återförening vara precis som på film: vi kastar oss i varandras armar, gråter för att vi är så jävla lyckliga över att vara tillsammans igen, har världens bästa fan-vad-jag-har-saknat-dig-sex, och sen släpper vi aldrig varandra. Vi sitter ihop hela sommaren och åker till Kroatien med kompisarna och håller handen genom alla trånga små gränder och är bara så handlöst kära och förälskade. Och vi sticker till Paris på hösten och kysser varandra i skenet från snirkliga gatlyktor och delar en bakelse på något bohemiskt litet café. Och vi tar oss igenom mörkret och kylan hemma i Sverige genom att spendera många, många kvällar i soffan framför diverse skräckrullar och dricker varm choklad efter långa promenader och hånglar galet på alla hemmafester vi kan hitta. 

Allt skulle bli bra. Vi skulle hitta varandra igen och sen skulle det vara vi, han och jag, till världens ände. Jag var så säker.

Tänk att man kan ha så fel.