Måste fan dela med mig av lite grejer som jag läste på niotillfem's blogg alldeles nyss. Känner igen mig så jävla mycket att det är läskigt. Här kommer det:

2007-04-16
Och vi pratade och jag stod på toaletten och höll pappret under ögonen för att inte gråta sönder hela mig.
– Det kommer aldrig bli du och jag igen. Det kommer aldrig hända. Du och jag var då. De sista månaderna gick knappt att andas i. Tror du jag vill tillbaka dit?
Och jag förstod väl ändå. Att även om man kan säga till någon att man dör utan dem och även om man kan drömma om bröllop och leva lycklig i alla sina dagar och även om kan krampaktigt hålla fast i någon och aldrig vilja släppa taget, trots allt detta så måste man kanske bita ihop och låtsas som om det aldrig har hänt.

2007-04-22
Alltså hela mitt hjärta är helt pajat, jag skojar inte.
Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte mer.
Jag hinner inte det här. Jag hinner inte gå sönder just nu.
Fan vad jag saknar honom.
Jag kommer inte över honom. det går inte.
det går inte.

Det här går inte.

2007-04-30
ingenting hjälper ändå.
det spelar ingen roll hur många filmkvällar man har med sina vänner. det spelar ingen roll om man lyckas dricka en hel baginbox.
det spelar ingen roll.
vaknar ändå upp varje morgon och önskar mig bort.
bort från den här tystnaden, ensamheten som äter upp en innifrån.
längtan.

2007-05-01
(och jag hatar att stå i en fullsatt tunnelbana och inte kunna sluta gråta)

2007-08-16
Jag minns när min lillebror föddes.
Han kom så plötsligt, och var där, mitt ibland oss. Jag var elva och älskade honom handlöst. De små händerna, leendet, de underliga sångerna. Ändå tog det flera år innan han började dyka upp i mina drömmar. Det var som om mitt undermedvetna inte förstod att det kommit en ny liten person in i mitt liv.
Det är precis likadant nu. I mina drömmar är T och jag fortfarande ihop. Även fast det var 7 månader sen nu. I drömmarna ligger vi i min säng, går handihand på gatan, knullar, bråkar. I drömmarna pratar vi om att aldrig skiljas åt och jag kysser honom över kinderna, över halsen, över ögonlocken. Varje morgon tror jag de första två sekunderna att om jag vänder mig om kommer han att ligga där.
Han ligger aldrig där.

2007-08-29
Tanken slog mig idag att jag kanske aldrig kommer över honom.
Hur lång tid ska det ta?
februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september.
8 månader?
Vad ska jag ge det? Ett år?
Och om jag inte har kommit över honom då, hur gör jag då?
Hur fan gör jag då?

2007-11-16
jag såg en film i förrgår om kärlek.
de blev ihop i slutet. blev kära. gifte sig och skaffade tjugotusen barn. De applåderade i salongen. Jag låg med huvudet mot knäna, skakade. torkade bort tårar på en smutsig vante.
ibland, när jag ser saker som påminner om honom, hur jävla lyckliga vi var när allt var som bäst; då saknar jag honom så att jag nästan dör.
och jag tänker – vad är det egentligen som fattas? är det han? eller är det helt enkelt ångesten över att aldrig hitta någon mer som kittlar sönder mig i sängen?

PRECIS så