Klockan är är runt åtta på kvällen. Har precis ätit middag och sitter och läser en gammal klasskompis blogg. Hon jobbar bl.a. som krönikör och nu har hon skrivit en krönika om hur det är att "flytta ihop med sin pojkvän i sin allra första lägenhet." Läser, långsamt, känner hur illamåendet väller upp som en våg genom kroppen, och det enda jag vill är att åka hem till henne, slå in dörren och krossa hennes huvud med en yxa. 

För att hon sitter där i sin mysiga och hemtrevliga lilla etta på 28 kvadrat med sin pojkvän och har allt det där som jag aldrig fick. För att deras dröm blev sann men inte min. För att dom har flyttat ihop och ska leva lyckliga i alla sina dagar medans allt jag fantiserade om tillsammans med J bara försvann, pulvriserades, blev till ingenting. För att allt gick åt helvete. Och när illamåendet tar över rusar jag in i badrummet och spyr upp middagen, syran svider i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken. Skyndar ner till mitt rum, rullar ihop mig till en boll under täcket och försöker göra mig så liten som det bara går, kniper ihop ögonen så att allt blir becksvart och tänker att jag inte finns, att allt bara är på låtsas. Och gråter. Gråter över allting som aldrig blev av, aldrig slog in. Gråter för att jag fick århundradets snetändning på en fest för några veckor sedan och hade sån jävla dödsångest men inte kunde ringa honom. Gråter för att jag har ögoninflammation och ser ut som ett missfoster och för att han inte sitter bredvid mig och säger att jag fortfarande är finast i världen. Gråter för att varje gång jag kollar hans instagram så är det som att titta på bilder av en total främling, någon som aldrig ens har varit min. Gråter för att han förmodligen inte gråter över mig, kanske inte ens saknar mig. Gråter för att personen som lovade att alltid finnas där inte längre vill ha med mig att göra. Gråter för att jag är så outhärdligt jävla ensam.