Fyrtio dagar. Fyrtio dagar utan honom och jag lever fortfarande. Jag lever och andas och är faktiskt inte helt jävla förstörd längre, tro det eller ej. Jag gråter inte speciellt ofta, jag kan för det mesta sova på nätterna, mardrömmarna har slutat, vissa dagar glömmer jag nästan helt bort att vara ledsen. Så länge jag håller mig sysselsatt och inte tänker, grubblar och analyserar så satans mycket så går det bra. 

Men ibland, när jag ligger i sängen och precis håller på att somna, så trycks dörren upp och allt väller ut, kommer tillbaka. Och plötsligt känns det bara så jävla obegripligt. Aldrig mer. Att han verkligen ALDRIG mer kommer ligga där bredvid mig. Tanken är ju så jävla absurd. Och jag tänker att det går ju inte. Det GÅR bara inte. Det kan OMÖJLIGT vara sant, att det på riktigt var sista gången som jag fick krama honom den där eftermiddagen när han gjorde slut. Sista gången. 

Helvete. Jag tror hela tiden att jag vant mig, att jag börjar komma över det faktum att det faktiskt är slut och att han lämnade mig, men så fort en sån här liten grej inträffar så känns det ju som att man inte har kommit någon jävla vart över huvudtaget. Blir galen.