Jävla höst och jävla Sverige. Älskar det här landet på sommaren men när löven har släppt från grenarna och det aldrig blir riktigt ljust ute, inte ens mitt på dagen, då vill jag bara bortbortbort. Bort från den här satans tristessen. Vill att något storslaget ska hända nununu, nått som vänder upp-och-ner och ut-och-in på hela mig . Den här vardagslunken gör mig galen. Samma sak vecka ut och vecka in, vardagarna flyter förbi i ett töcken och jag sover för länge, dricker mitt te, plöjer igenom tv-serier, söker några jobb här och var, är social när jag orkar. Och på helgerna är det supa dansa röka hångla supa dansa röka hångla, som om det var det enda viktiga i livet. Drömmer mig bort till London och letar som en galning efter en vettig värdfamilj att vara au pair hos, men det är lättare sagt än gjort. Vill inte bo i den här jävla skitstaden där alla hänger i samma kretsar och allt känns igen och är allmänt incestigt. Tröttnar ju.