Nu ska jag skriva om en grej som hände mig på tunnelbanan i lördags. Mest för att jag tror att det är viktigt att ta upp när sådana saker händer och inte bara vifta bort det som en bagatell. För det är inte en bagatell; det är fucking förjävligt att folk håller på som de gör och att det händer hela tiden, precis överallt.

I alla fall. Strax efter klockan tio på morgonen kliver jag på tåget mot Mörby C för att åka till jobbet. Är nästan helt tomt i vagnen och jag sätter mig själv på ett säte närmast fönstret och lägger väskan bredvid. Så kliver en storvuxen man i 30-årsåldern på strax efter. Han flåsar tungt med öppen mun och rör sig ryckigt, stirrar hit och dit. Får syn på mig. Och trots att det finns lediga säten överallt vräker han sig snabbt ner bredvid mig så att jag får dra åt mig väskan för att hindra den från att mosas. Märker att han sätter sig väldigt nära. Ser i ögonvrån hur han vrider huvudet mot mig och fortsätter stirra. Det börjar krypa i kroppen, jag tittar demonstrativt bort, försöker maka mig åt sidan. Och sen känner jag det. Ett lätt, nästan omärkligt tryck mot min vänstra höft. Tänker först att nää, det är nog bara inbillning, men så blickar jag ner och ser hur hans hand på sätet har börjat röra in sig under min rumpa. Han gör det så himla långsamt, smygande, säger ingenting. Bara låter handen vara kvar där, och förnimmelsen av hans fingrar, vetskapen om att det bara är ett tunt lager jeanstyg och ett par trosor som skiljer dom från min hud, får hjärtat att börja klappa panikartat och hela min kropp stelnar som en pinne. Och jag tänker "varför varför varför säger jag inte ifrån, jag borde ge honom en örfil, jag borde kliva av tåget, borde ropa på någon". Men inte ett ljud får jag fram, sitter som förlamad och vågar inte röra mig, kan inte.

Vid Gamla stan kliver en annan tjej på tåget, hon sätter sig på andra sidan gången. Och vad tror ni händer? Jo, det äckliga jävla peddot reser sig blixtsnabbt och sätter sig bredvid henne istället, kör samma grej igen. Hon och jag utbyter skrämda blickar, jag ser hur hon skruvar på sig. Efter någon minut flyger hon upp och skyndar längst bort i vagnen. Mannen reser sig på nytt, närmar sig. Jag tänker att "näää, detta händer fan inte". Men det gör det. Han sätter sig bredvid mig IGEN och snart är handen tillbaka under min rumpa. Nånstans där står jag inte ut längre, mår fysiskt illa och vill bara krypa ur skinnet. Lämnar mitt säte vid t-centralen, går snabbt ut och byter vagn. Märker att han kommer efter, man han rör sig långsamt och släpigt och som tur är hinner dörrarna stängas om mig innan han hinner in. När tåget börjar rulla tittar han efter mig, munnen hänger fortfarande öppen. Jag är skakig i hela kroppen i minst en timme efteråt.

Detta är det absolut obehagligaste jag nånsin varit med om. Klart att det har hänt många gånger att folk har kommit fram och tagit på en när man varit ute och dansat och dylikt, men det här var så himla mycket värre. Just den där krypande känslan av att något inte stämmer, förlamningen som sprider sig ut i armarna och benen, och att inte kunna andas när paniken tar över. Ensam i en tunnelbanevagn med någon som är tre gånger så stor och verkar uppriktigt störd, på det där sättet som gör man inte har någon jävla aning om hur människan skulle reagera om man sa ifrån. Och jag är så arg, SÅ ARG, på mig själv över att jag faktiskt aldrig sa något. Sådana som han förtjänar en riktigt jävla hård spark i pungen och mer därtill. Det var så otroligt tydligt att det där tafsandet var något som han liksom satt i system, att han gör så med alla ensamma tjejer han stöter på. Totalt. Jävla. Vidrigt.

Och det värsta är nästan att i efterhand så tänker man att det kanske inte var så himla farligt ändå, att man inte behöver göra så stor grej av det, men det är ju helt fucked up att man överhuvudtaget resonerar så. Sexuella trakasserier är aldrig aldrig ALDRIG okej, alltså verkligen, det är helt oacceptabelt, ska inte få hända. En av de största anledningen till att det händer är väl just att dom som blir utsatta struntar i att berätta om det och bara låter det vara istället. Klart att äckel som den där mannen fortsätter på samma sätt då. Förhoppningsvis får jag, genom detta, lite mer kraft till att våga säga ifrån på skarpen om det händer fler gånger, det kanske ni som läser också får. Nu har sagt mitt i alla fall, peace out.