22/10

Får inte låta ångesten ta över. Det här som är så himla fint och bra och fantastiskt ska inte få bli till någonting till dåligt och destruktivt. Det finns en psykologisk och helt naturlig orsak till att jag känner såhär, måste bara få in det i skallen. Allt är skilsmässans fel. Då tillät jag inte mig själv att vara ledsen och gråta, skrika eller slå i väggar; jag bedövade sorgen med vassa föremål och höll tillbaka nästan all gråt för att inte göra dom jag älskar ännu ledsnare. Men den taktiken funkar visst inte riktigt längre. Jag är inte hysterisk eller onormal även om det känns så. Det blir bättre men det måste få ta tid.