When there's nothing left to burn you have to set yourself on fire

Så himla dumt allting. Men när man sitter och omedvetet fyller huvudet och hjärtat med allt som är dåligt, allt som gått fel och inte längre kan lagas, blir det bara så. Gå ut i köket och hämta verktyget, in i ett rum med vita kakel och sedan blir längtan så stor att det är meningslöst att ens försöka säga nej till det där som är så jävla dumt och som man vet att man kommer ångra senare. Så jävla skönt varje gång. Att punktera det som gör ont, måste ut, UT. Jag vill fan inte sluta. Det är inte värt det. Jag blöder hellre dygnet runt än går runt och har den där lilla demonen i bröstet i magen som sliter sönder psykiska nervtrådar och skriker fula ord tills jag går sönder inifrån. Hellre utifrån. Så jävla praktiskt det skulle vara, om jag kunde resa till en annan dimension och flytta in någons annans kropp och förstöra den tills allt har läckt ut och det inte längre finns något kvar att gråta över. Men det skulle ju aldrig funka i praktiken, det fattar jag också.